Time passing by
Jag är nostalgisk. Tiden bara svischar förbi och jag kan inte göra någonting åt det.
Har haft samma tankar hela dagen.
Igår var jag ute med några gamla kompisar (de ända från back in the days som jag fortfarande håller kontakten med och langar upp bilder sen!). Men saken var den att precis innan jag skulle dra hemåt (drog hem ganska tidigt för jobbar, så skulle upp tidigt) så kom min absolut första kompis. Vi boddé grannar, till och med vägg i vägg i ett radhusområde som ses som ett idylliskt område med alltid lika välskötta rabatter och nyklippta gräsmattor, varje sommarkväll känner man lukten av att någon granne grilla och hela området ligger alldelles vid havet.
Vi två var som Bill och Bull. Då två oskiljaktiga småtjejer, nu två 18-åriga främlingar. Känns hemskt att vi bara hälsade och inte sa ett ord mer till varandra. För det finns så mycket jag skulle vilja säga till henne. Men när tillfället ges i min hand så sitter jag bara där och tänker tillbaka. Egentligen så borde man ju bli glad av att träffa en så gammal vän, men jag blir mest ledsen. Ledsen för att inte bara hon utan för att massa kompisar har försvunnit genom årens lopp. Får en stor klump i halsen när jag tänker på alla gamla minnen. Skulle vilja vrida tillbaka klockan till den gamla goa tiden då allt var så bekymmerslöst och ens största problem var hur man skulle kunna tjata till sig den där barbien man sett i den nya leksakstidningen.
Varför inser man inte vad som verkligen betyder något innan det är försent?
